Varför är hästtjejer ofta oerhört drivna, engagerade och har hundra bollar i luften och hur i hela friden orkar man egentligen med det?

Jag har tänkt lite extra nu de senaste dagarna och kommit fram till att jag alltid varit väldigt driven, sedan 15 års ålder åtminstone. Alltid velat att det händer saker i min omgivning som både jag och andra kan ha glädje och nytta av, och med tanke på mitt hästintresse har jag lagt ner tid och energi på att planera häst-/stallrelaterade saker i många år nu. Alltifrån tömkörningskurser, pay&jumps, pay&rides, kräftskivor, städdagar, stallmöten, scheman och stallmästerskap i gamla stallet där jag ändå stod i 8 år. När jag flyttade hit till gården tog jag med mig mycket av de ideér, tankar och aktiviteter jag anordnat innan för att kunna dra igång något liknande här och få en levande förening.

Det har dock varit många fallgropar på vägen, helt uppriktigt och ärligt främst på grund av dålig organisation och styre sedan många år tillbaka vilket såklart är svårt att hämta upp på kort tid utan det tar ett tag att jobba sig tillbaka. Fördelen är att det bara kan bli bättre, att vi kan forma det lite efter hur vi vill ha det och verkligen involvera de som vill engagera sig och låta resten stå utanför och titta på eller bara delta i aktiviteter om de så vill. Det är många gånger under året som jag tänkt ”nu skiter jag i detta” på grund av olika anledningar, men främst på grund av att man känner sig motarbetad, bortglömd eller ställd utanför på vissa plan. Jag VET att det är annorlunda i en förening, men jag är med i ytterligare en föreningsstyrelse och där har vi inte alls samma problem. Dock är den nystartad och kanske därför vi kunnat göra allt rätt nu nu direkt från början, vad vet jag men hur som helst så läste jag detta blogginlägget, och kunde se en hel del likheter – allt behöver inte vara till det negativa, men det finns som sagt en hel del att jobba på…

MEN så kommer dedär tillfällena som gör det så värt varenda diskussion och ”fight” för framtiden, de tillfällena där man alltid går hem med ett leende, som nu på våran Get Together. Vi var ett så himla gott gäng, alla umgicks med alla och hjälptes åt, vi peppade varann och alla var nöjda med arrangemanget. Jag har fått många fina ord efteråt av de som var med, vilket såklart värmer mycket gott i hjärtat när tjejerna uppskattar jobbet man lägger ner för att få igenom, all planering och fix inför en sådan aktivitet. När man dessutom får se all den glädje och positiva energi som dessa tjejer sitter inne på, engagemanget de faktiskt har där långt inne så blir man ännu mer peppad – det här kommer gå vägen! Nu är vi på gång, vi ska se detta som en nystart och verkligen göra allting rätt från början nu. Det här kan bli hur bra som helst, det är jag helt säker på, och om jag får bestämma så kommer det bli så och då kommer jag vara oerhört glad eftersom jag vet vad det ger alla våra ungdomar på gården!

Jag tror att det är framförallt gemenskapen, glädjen att kunna göra något tillsammans oavsett ålder eller nivå, som gör det så himla värt allt slit, att man orkar ha alla de där bollarna i luften samtidigt och att engagemanget inte försvinner utan finns kvar där dag efter dag trots vissa ”motgångar”.

Nu kör vi, 2016 kommer bli ett bra år 🙂